Jag har alltid varit den som överanalyserar allt och alla. Jag är en sådan som kan fundera på hur en människa är, och dra slutsatser redan efter några minuters samtal. Jag är en sådan som är säker på att det jag tror stämmer. Varför jag är sån är för att jag oftast haft rätt vad det gäller mina slutsatser om folk och situationer. Kanske är det så för att jag just tänker så, blir inställd på det jag tror och sedan letar efter småsaker som tyder på att det jag tror stämmer. Eller så har jag helt enkelt lätt för att förstå mig på olika människor, hur de beter sig,rör sig och vad de säger under olika sammanhang. Kanske är det så för att jag själv träffat på väldigt väldigt mycket olika människor i mitt liv.

Jag är sjukt rädd för att låta en person komma in i mitt liv. För att komma och förändra mitt "gamla vanliga"
jag är ingen som tycker om äventyr, snabba förändringar osv. Även om de är bra förändringar. Jag vill ha det jag är van vid, för det är då jag känner mig säker. Minsta osäkerhet jag hamnar i gör mig vansinnig. Jag blir någon helt annan. Jag har en så kallad mur, där hela min kropp och mitt inre skriker stopp när jag känner att någon kommer för nära mina känslor. Jag är inte en sådan som vågar visa känslor. Vare sig bra eller dåliga. Jag är den som gråter för mig själv,mår dåligt för mig själv, löser saker för mig själv, är lycklig för mig själv och funderar på miljoner saker utan att dela med mig. Därför kan jag ibland ha så kallade humörsvängningar, eller lättare sagt ett neutralt beteende. Aldrig för glad, eller för ledsen. Varför det blir så är för att jag är väldigt splittrad. Mina tankar far och flyger något onormalt varje sekund. Allt jag ser,tänker,hör får igång mitt filosofiska tänkande,minnen och analyser.

Jag antar att varje människa har sitt "gamla vanliga". Det är bara det att jag inte kan lita på någon, trots att jag gärna delar med mycket av mitt liv, och ibland ev. ofta råkar öppna mig alldeles för mycket för fel människor. Jag mår ofta dåligt pga andra, utan att själv veta vad det är. Och jag har alltid varit den som tar andra före mig själv. Mår de omkring mig bra, så mår jag ännu bättre. Så har det alltid varit.

Nu låter det verkligen udda allt det här med att jag analyserar folk, drar slutsatser och "vet" hurdan en person är redan efter några minuter. Det här betyder inte att jag inte ger människor en chans, en chans att visa vem de är. För de gör jag! Jag älskar att bli överraskad, att tänka " fan, det var ju inte alls så!". Det gör mig glad, för då får jag bekräftelse att alla inte är som jag tror ( ifall att det är något dåligt jag tror dvs)

Jag har varit med om en händelse i mitt liv,eller jag .. väldigt många händelser i mitt liv. men just den här händelsen har förändrat mig i grunden. Jag har lovat mig tusen och en gång att aldrig mer låta det som hände hända igen. När allt detta hände lät jag aldrig mig själv riktigt komma över det, gråta ut, förstå,inse,skrika,skratta och allt vad det är. Utan jag förträngde det hela, tänkte att jag förtjänade det, att jag borde skyllt mig själv.
Och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur jag tänker. Men jag lovar att jag ska försöka.
Jag tror, eller jag vet att jag själv är sådan. Sen om det finns flera där ute som kanske inte tänkt på det här kommer nu på att det kanske stämmer.

När man varit med om något, något som lämnat kvar ett ärr i själen. Så letar man efter en anledning, en anledning om "varför,varför just jag" Man börjar tänka så djupt att det enda man kommer fram till är de fel man själv gjort, och till slut kommer fram till " Det var mitt fel!" Varför man endast koncentrerar på de fel man själv gjort, är för att man nu, i det nya läget VET vad man borde gjort annorlunda, vad man istället borde ha sagt och hur det hade varit om man gjorde si och så. Varför var man inte stark nog, klok nog att göra det i just det läget?
För att man blir förblindad. Man hamnar i något slags fantasiliv. Man vill inte se. Allt står framför dig, klart och tydligt, alla korten är framme på bordet, svart på vitt. Du SER det, men du vill inte se. Du lägger på ett leende på din lilla fasad. Allt är perfekt!. När man sedan står kvar där helt själv, återigen ser du allt klart och tydligt, återigen är alla korten på bordet och igen är allt svart på vitt. Den här gången ser du det. Du ser det du alltid sett, det du alltid vetat. Den här gången tydligare än någonsin, och när du spolar tillbaka bandet fanns det alltid där i bakgrunden. Förutom det att något fanns framför, som skyller alla dessa kort bakom. Alla tecken.
Man tänker. Nu vet jag, och det här ska aldrig hända igen.

Något nytt kommer in i ditt liv. Du tror att du kommit över det som hänt, du är lycklig. Men fortfarande finns tankarna "det var mitt fel" fortfarande är ärret kvar där. Precis som alltid. MEN den här gången är annorlunda. Den här gången vet du vad du inte ska göra om. Utan att tänka på att de fel du tidigare gjort, kanske är det rätta i det nya läget. Du fokuserar på de förra felen. Utan att tänka på att det här faktiskt inte är samma sak som innan, det här är en ny situation, en ny människa. Som är värd en chans. Men, ens besatthet kommer förstöra det hela om man inte släpper taget om det som hänt. Det är svårt. Jag vet. Man koncentrerar sig så mycket på allt annat förutom själva det. Tillslut ser man återigen de små "symptomen" för det beteendet man så tröttnat på, på det beteendet man så innerligt hoppades att få slippa känna av igen i sitt liv. Varför gör man det? Det är inte för att personer är likadana, ingen är likadan. Det är för att man tänker på det för mycket. Och alltid är det det som verkligen inte får hända, händer. Man gör personer till de man själv vill att dem blir.

kärlek är aldrig densamma, det finns inget " det här är kärlek" för kärlek är olika för alla. Jag har alltid sagt att man kan bli förälskad i precis varje person man träffar. Bara du ger personen en chans. Den du bestämmer dig för att ge en chans, låt personen visa vad kärlek för den är, låt personen få dig att känna vad den tycker att kärlek är. Och gör du detsamma för den. Alla vi vill veta vad kärlek är, alla vi vill någongång känna vad kärlek är. Men ibland behöver man tänka över saker. Alla vi har någongång haft ont i hjärtat, alla vi har eller kommer någon gång vara rädda för att möta rädslan, möta den där nya människan som du så säkert vet kommer "såra dig"
Så ska det inte vara, det finns någon för alla.
Och jag vill inte tro att det finns något så kallat själsfrände, för att jag tror att det finns någon speciell för alla.Jag tror att vi alla bestämmer vem som ska vara "den" för oss.  Det är läskigt att tro att det endast finns en för var och en av oss. Jag menar, vad händer om man inte hittar just den personen? Alla vi människor har något vacker att bjuda på, alla vi lär varandra något genom att bara vara. Och alla vi har något speciellt att erbjuda. Det gäller bara att se det positiva,och att vara villig att ge personen en chans. Att ibland förbi se det mindre bra, och vända det till charm.



Sorry för det här, ibland kommer så mycket upp i huvudet. Ingen hade orkat lyssna på det här. Därför får de som vill läsa istället.

Godnatt! :)