Försökte sova. Men det gick inte. Kort efter började jag få ont i magen. Gick ner och tog en ipren. La mig igen. Konstiga tankar dök upp. Allt dåligt samlades till en fet klump i magen. Gick upp igen. Drack vatten, öppnade fönstret och andades den friska luften. La mig igen. Fick huvudvärk som bara den. Minnena kom tillbaka, och den här gången tydligare än någonsin. Gråten bara svämmade över. Började tänka på alla gånger man sagt "aldrig mer". Lättare sagt än gjort. En tid var min stolthet starkare än något annat. Men en person kom in i mitt liv, tog med sig min glädje och min sorg. Stoltheten försvann aldrig, och det kommer den aldrig göra. Men den blev svagare. Man blev oigenkännelig. Jag måste finna den. Någonstans i mig finns den. Jag svär. Var tog självrespekten vägen?