Snart fyller jag 18. Det är lite mer än en månad kvar. Det känns sjukt att jag gör det.
Jag trodde att ni alla skulle vara där,att vi skulle hålla ihop. Men så blev det inte. Och jag vet inte vad som gör mer ont. Att jag växer upp utan er, eller att jag samtidigt växer ifrån er. Jag saknar er dag ut och dag in. Och jag älskar er. Finns det något jag hade kunnat göra så hade jag gjort det. Ni är mitt blod och jag kommer alltid alltid att älska er. Den bästa presenten jag kan få är att åtminstone se en glimt utav någon av er. Ni ska veta att jag gråter när jag skriver det här. Jag hatar att ta till saker till hjärtat. Men när saker inte är som dem ska så brukade jag kunna gå ut och gå till dig. Man blev glad med dig, oavsett vad som fanns i tankarna. Din sjuka humor, och ditt peppande.
Jag visste att du förstod, att du lyssnade och att jag hade dig. Jag visste att du gått igenom likadana saker själv. Jag hoppas en dag att jag kommer sitta i din soffa igen, att äta "saltade" chips med dig, att dricka ice coffee och Cola. Din mat. Att bada i ditt badkar. Att känna mig som hemma. Jag saknar att ha dig här, att se dig känna dig som hemma, att leka med ditt hår som så många gånger förrut. Jag saknar allt.


Läser du det här så vet du säkert att jag menar dig.