vi är lyckliga.
Min sötnos är sjuk. Jag tycker inte om när han är sjuk. Han är sällan sjuk .. så det är tur.
Hanna fick mig att tänka på hur det var förr, när jag och Armin precis blivit tillsammans.
Första gången han åkte hit fixade jag mig i timmar. Abir var hemma hos mig och fösökte lugna ner mig. Mycket stress var det, ena benet rakade hon åt mig, andra benet rakade jag själv. Jag fixade håret, sminkade mig,bytte om hundra gånger och slutligen åkte mot stan. Abir var med mig hela tiden. Jag darrade som aldrig förr.
Hur skulle jag hälsa? Skulle jag gå snabbt eller sakta? Skulle ja ha klack? Ska jag le med öppen mun eller stängd? Vad skulle han säga? Hur skulle han hälsa? Skulle vi kramas, pussas eller kyssas?
Iallafall, där gick jag med klack, jeans, skinnjacka och en väska,Abir höll i mig i armen och försökte lugna ner mig. Hela vägen gick jag och sa " tack abri jag älskar dig, tack abir jag älskar dig, tack för att du räddar mig, jag kommer svimma, jag svimmar, jag kommer spy, o herre min gud i himmelen"
Jag ringer Armin för att kolla vad han har på sig. Han beskriver sin jacka såhär " Jag har en läder jacka som skiftar lila i ljuset". Jag tänkte " den här mannen är galen. VEM har på sig en LÄDERjacka som är LILA"
Det visade sig att han hade en helt vanlig svart skinnjacka, som inte är lila någonstans. Förrutom att han "råkat" upptäcka att den skiftar lila i ljuset .. När jag stod där på centralstation. Bland hundratals människor. Såg jag honom med sin lila läder jacka. Han gick mot fel håll, och av någon konstig anledning ropade jag inte. Jag kände på mig att någon skulle be honom kolla åt mitt håll. Och det gjorde det. Han vände sig om, och på mitt ansikte likasom på hans spred sig det största leendet jag sett. Han la ner sina väskor och gick mot mig. Det blev en lång kram och en evig tystad. Den tystnaden sa mer än vad ord hade kunnat. Efter ett tag fick jag den mest värmande meningen jag kunde hört. " Du är så vacker" sa han och tog på min kind. Jag var lycklig
Jag är kär i Armin. Han är den finaste personen jag känner. Kanske hade jag inte känt så om inte hans starka kärlek till mig var så tydlig. Vi har det bra ihop, även om det ibland är jobbigt. Men livet har och ska ha sina motgångar för att sedan ha sina framgångar. I slutändan är det allt som räknas. Att man är lycklig
Hanna fick mig att tänka på hur det var förr, när jag och Armin precis blivit tillsammans.
Första gången han åkte hit fixade jag mig i timmar. Abir var hemma hos mig och fösökte lugna ner mig. Mycket stress var det, ena benet rakade hon åt mig, andra benet rakade jag själv. Jag fixade håret, sminkade mig,bytte om hundra gånger och slutligen åkte mot stan. Abir var med mig hela tiden. Jag darrade som aldrig förr.
Hur skulle jag hälsa? Skulle jag gå snabbt eller sakta? Skulle ja ha klack? Ska jag le med öppen mun eller stängd? Vad skulle han säga? Hur skulle han hälsa? Skulle vi kramas, pussas eller kyssas?
Iallafall, där gick jag med klack, jeans, skinnjacka och en väska,Abir höll i mig i armen och försökte lugna ner mig. Hela vägen gick jag och sa " tack abri jag älskar dig, tack abir jag älskar dig, tack för att du räddar mig, jag kommer svimma, jag svimmar, jag kommer spy, o herre min gud i himmelen"
Jag ringer Armin för att kolla vad han har på sig. Han beskriver sin jacka såhär " Jag har en läder jacka som skiftar lila i ljuset". Jag tänkte " den här mannen är galen. VEM har på sig en LÄDERjacka som är LILA"
Det visade sig att han hade en helt vanlig svart skinnjacka, som inte är lila någonstans. Förrutom att han "råkat" upptäcka att den skiftar lila i ljuset .. När jag stod där på centralstation. Bland hundratals människor. Såg jag honom med sin lila läder jacka. Han gick mot fel håll, och av någon konstig anledning ropade jag inte. Jag kände på mig att någon skulle be honom kolla åt mitt håll. Och det gjorde det. Han vände sig om, och på mitt ansikte likasom på hans spred sig det största leendet jag sett. Han la ner sina väskor och gick mot mig. Det blev en lång kram och en evig tystad. Den tystnaden sa mer än vad ord hade kunnat. Efter ett tag fick jag den mest värmande meningen jag kunde hört. " Du är så vacker" sa han och tog på min kind. Jag var lycklig
Jag är kär i Armin. Han är den finaste personen jag känner. Kanske hade jag inte känt så om inte hans starka kärlek till mig var så tydlig. Vi har det bra ihop, även om det ibland är jobbigt. Men livet har och ska ha sina motgångar för att sedan ha sina framgångar. I slutändan är det allt som räknas. Att man är lycklig