En gång i tiden var jag kall som en sten. Jag var i princip död inombords. Jag antar att jag tvingande mig själv att förändras. Att jag någonstans kände att jag måste visa lite känslor. Nu önskar jag att jag var likadan som då. Jag mådde bättre då. Jag kände inget.
Jag duschade nyss. Jag grät det sista jag hade kvar. Jag lovade mig själv. Jag lovar mig själv. Då som nu. Att jag ska förändras. Jag ska bli mig själv. Kall som en sten. Okänslig. Omänsklig. Jag svär. Aldrig mer ska jag fälla en tår för någon. Aldrig.