Okej. Idag, den 8de firar jag och armin 1.5 år tillsammans. Grattis till oss älskling! Vi är bäst!
Och eftersom att jag lovat att jag ska skriva ett inlägg om armin, om oss. Så tänkte jag att det är bra tidpunkt att göra det nu :)


Bosnien. År 2008.

En kväll. Bland alla andra kvällar, så trodde jag inte att denna kväll inte kunde bli värre. Jag och min Selma Crnkic var ute. Hennes dåvarande pojkvän hade betett sig väldigt udda just den kvällen, så vi båda hade betsämt oss för att inte alls bry oss om någon. Det var vår kväll. Och ingen annans.
Vi hade gått in på ett diskotek, vid namn Camel. Varit där en stund, och var på väg mot ett annat ställe, Palazzo. På väg dit träffar vi på två killar, Dino och Armin. Minns inte riktigt vad de sa just då, men jag minns att jag la märke till att Armin hade fin klädstil och snygga skor. På den tiden använde inte många Chinos ..
Efter en stund i Palazzo bestämde vi oss för att gå vidare till Camel ännu en gång. Den här gången blev vi stoppade av dom två killarna, Dino och Armin. (Dino, var Armins kusin från Chicago) Han var väldigt pratig, skulle synas mycket och skämta ( vilket var positivt) Och armin var lite mer tillbakadragen, tillbakadragen på ett charmigt sätt. Selma och Dino började prata om basket, och jag stod där och var halvt dryg. Efter några minuter började jag och Armin prata, det visade sig att vi kom från samma stad och att vi båda bodde i Sverige.

Vi bestämde oss för att gå med dem tillbaka till Palazzo, och medan vi gick kom en äldre man bakom mig som jag fann väldigt sliskig, eftersom denna man jämnt skulle prata med mig och berätta om sina tavlor (?)
Så jag sa till armin, " gå nära mig så han inte kommer fram till mig"
Armin svarade " jag kan låtsas vara din pojkvän en stund" och tog mig under armen. Där gick vi och skrattade, jag frågade honom om det var hans bästa raggningsreplik, och han svarade eller så var det bara du som lurade mig. Jag kan inte säga att jag visste då hur långt vi skulle komma. Men jag lovar er alla, jag kände på mig att " Isn't he something". Han var charmig, såg inte alls ut så som jag föreställt mig att min kille skulle vara. Men helt plötsligt ändrades min bild, helt plötsligt var det just så min kille skulle se ut, exakt så skulle han prata till mig,prata om mig,skratta med mig, skämta,lyssna,charma. Allt var så självklart.

Efter att ha gått in till den andra klubben, tillsammans med dom,dansat,sjungit,druckit,skrattat så bestämde jag och Selma oss för att gå hem till mig och fortsätta småfesta lite hemma. Mamma och pappa hade åkt iväg den kvällen, så vi skulle ha hela poolen för oss själva, och hela huset. Jag gick fram till armin och försökte förklara läget för honom, vilket inte kunde höras av all musik. Så till slut gav jag upp och skrek rakt ut " SKA DU FÖLJA MED HEM TILL MIG". Tror ni inte att det misstolkades? Jo .. you bet. Armin tvekade lite, tyckte det var konstigt att en bosnisk tjej verkade ha så mycket frihet.
Där gick vi allihoppa, påväg mot mig. När vi var framme säger armin " Ska vi gå in eller?" Och jag står och kollar på honom som ett frågetecken. Tusen tankar flög igenom mitt huvud. " Har han missuppfattat mig? Tror han att jag ska sitta helt själv med honom?" Jag brast ut av skratt, och han förstod att vi alla skulle umgås, och att det inte alls varit som han fått för sig. Där satt vi fyra, och bara pratade.
Mamma och pappa kom hem tidigare än väntat, började prata med Armin. Och det visar sig att våra föräldrar varit bekanta sen innan kriget. Mamma ber Armin hämta sin mamma en dag, så de kan lära känna varandra.

Efter den kvällen träffades vi inte mer. Jag trodde att han glömt oss, och han trodde väl likadant.
En dag kommer jag hem, och ser en kvinna och en tjej i trädgården med mamma. När jag kommer lite närmre ser jag Armin där,bland alla dom. Jag skakar hand med dom båda, och kvinnan presenterar sig som " Hej :) Det är jag som är Armins mamma". Mina ben blev spagetti. Jag sätter mig ner, pratar med Majda ( armins syster som med satt där) och hans mamma .. Alla verkar ha kul, och jag inser att jag kommer få se mer utav den här killen. Vi ler lite mot varandra och bestämmer för att gå ut den kvällen. Återigen, vi fyra hemma hos mig. Armin,Dino,Selma och jag .. Den här gången hade de alla spridits runt huset. Så jag och Armin sitter kvar själva, pratar med varandra så de ryker. Skrattar, ler,skämtar .. Och det jag mest föll för var att han inte var framfusig, han var inte som de flesta andra killarna som ska hoppa in i saker direkt. Han la armen om mig, och jag svär. Det var det skönaste jag varit med om. Jag log bara av att se honom.

I början var det inte mer än så, vi trivdes i varandras sällskap. Jag hade aldrig tidigare träffat på någon som faktiskt lyssnar på vad man säger,minns vad man sagt,frågar,bryr sig och någon som jag var intresserad av att höra mer från. Jag längtade efter kvällarna. Längtade efter att sitta bland alla blommor i mörkret på en trappa i trädgården för att höra mer av hans liv, hans berättelser,tankar och skämt. Allt detta utan att ens röra varandras händer. Efter några dagar åkte han iväg till en annan stad. Jag var kvar hemma och längtade efter att den här udda människan skulle komma hem. Och även fast vi inte var tillsammans så var jag rädd om honom, rädd att han kanske skulle träffa någon annan. Armin kom hem, jag vågade inte ens fråga om han varit med någon. Allt var som vanligt, och jag var nöjd med det!

Efter att vi umgåts så mycket, och verkligen börjat tycka om varandra frågar jag Armin var vi är på väg.
Och han svarar bestämt " Jag vill inte ha tjej. Jag har aldrig haft ett förhållande. Det är inget för mig!"
Och respekterar hans val även om jag visste att det inte skulle sluta så. Dagen efter ligger vi och solar, jag säger "aja, nu när vi går och äter. Så är det inget mer mellan oss. Inga mer kvällar som förrut då, för det är det du vill"
Armin vänder sig om och säger något i stil med " Fan skräms inte! Menar du allvar?" 
Vi skrattar och går tillbaka till resten av familjen.  Jag tror att vi båda två redan då förstod att det här inte skulle ta slut så enkelt.

Sommarens slut börjar närma sig, det börjar bli jobbigt. Vart är vi på väg? vi som trivs i varandras sällskap så mycket, som är så fascinerade av varandra,som skrattar så mycket och som klickar så perfekt. Ska vi bara låta det här rinna ut i sanden? Jag vägrade låta det ske. Aldrig. Dagen kom då Armin skulle åka tillbaka till Sverige, jag skulle stanna kvar ytterliggare två veckor. Jag bad honom skriva något som jag kan läsa om kvällarna när han är borta, och han skriver " du är som en godisbit som jag vill tugga på resten av livet"
udda från vad jag hört förrut.

Vi bestämde oss för att ge oss en chans, att höras lite när vi kom tillbaka till Sverige och se vart det leder.
Annorlunda blev det, och även om jag hoppades på att vi skulle komma längre, så visste jag inte riktigt vad jag ville. Vart ville jag komma? Skulle vi prata i telefon, höras på msn tills vi tröttnar, eller skulle vi orka längre än så, skulle vi slösa tid på något som inte är annat än plågeri. Och isåfall, varför gör vi det?
Många frågor dök upp, och till slut .. efter en lång tid insåg jag vad det är jag plågas för. Jag plågas för ingen annan än Armin och mig själv. Jag vet att det inte finns någon annan som jag hellre vill vara med,jag vet att vi är på väg någonstans. Och även idag vet jag inte var vi är på väg, men det jag vet är att vilket håll vi än väljer. Så kommer det vara rätt. Jag vet att med honom är jag lycklig, och han med mig.


Sverige 2010
Armin är inte bara min pojkvän, han är min bästa vän. Jag är inte bara hans flickvän, jag är hans bästa vän. Vi kompletterar varandra in i minsta detalj. Och än idag, 1.5 år efteråt pratar vi som vi gjorde de första dagarna. Vi längtar efter varandra, efter varandras händelser. Och vi gullar som vi alltid gjort, vi är nykära sen vi träffats. Och jag älskar det. Han är så olik mig, men på något sätt så lik som man kan vara. Ingen person har kommit mig närmre än honom. Och skulle dagen komma då vi båda beslutar oss för att det är slut, så litar jag på oss. Jag kommer vara överlycklig över tiden jag haft med honom. Och jag kan lova att han kommer göra detsamma.
Han är min trygghet.