Okej, jag är inte den personen som brukar låta mina problem spegla över annat. Jag säger det här nu, och aldrig mer. Det känns som att hela mitt liv rasar ihop. Jag ser inte något ljust någonstans. Jag vet varken varför jag lägger mig. Eller varför Gud låter mig vakna om mornarna. Jag antar att man någongång måste gå igenom en sånhär period, att man blir starkare eller skrattar åt det hela efteråt. Men just nu känns det som att det här aldrig här slut.
Jag håller huvudet högt, jag ler, jag skrattar. Sekunden som jag sitter själv tappar jag greppet om allt igen.
Jag tackar Gud för mina underbara vänner Abir ozh Zerina, för min fina Armin och för mitt hjärta Mirela.
Det var allt.