Jag gick i 5an. Började precis förstå engelska språket lite mer, vissa ord som jag då tyckte var svåra borde varit uppenbara för mig när jag blev äldre. Men det blev dom inte, dom blev ännu svårare, ännu tyngre.

Jag satt på en musiklektion. Gick med i skolkören för att jag inte fann något mer avslappnande och befriande som att sjunga. Så där satt jag bland alla andra, med min lila tröja som har trycket Lundaskolans Kör på. Som vanligt satt jag tyst bland andra högljudda. Det var alltid bullrigt och pratigt därinne. Men idag var det inte som vanligt, för bland allt buller hör jag något så otroligt vackert att min hud reser sig. Min musiklärare mumlar för sig själv, sjunger, spelar på pianot utan att ens kolla ner, han har lyft huvudet upp och ler. Han sjöng som att man gjort ett hål direkt in i hjärtat på honom. Precis som det skulle göra mig 7 år efter.  " My love, there's only you in my life, the only thing thats right. My first love, you'r every breath that i take, every step i make". Sjöng han.

Lektionen slutade och jag var full utav lycka. Hur kunde man känna så?  Det var en omöjlig tanke för mig, det skulle ta mig flera hundra år tänkte jag. Det var skrattretande, skrattretande på ett bra sätt.

Därifrån gick jag. Lyckan i mitt hjärta att jag fått höra något så vackert. Att se någon så lycklig. Men sorgen kom snart ifatt och jag insåg att jag aldrig mer kommer få höra den vackra melodin igen.
Det gick flera månader. En ny lärare börjar, hon presenterar sig som Åsa, bor i Jordbro och älskar Lionel Ritchie. Hon spelar upp två av sina favoritlåtar.

Den första är " hello" med Lionel Ritchie, och den andra är Endless love. Det räckte med att höra början utav låten, dom första noterna för att få mig lycklig. Där satt jag återigen. Bländad av kärleken.

Det har gått 7 år sen jag hörde den låten igen. 7 hela år.
Där satt jag, i Kalmar slott, med min pojkvän, med min kärlek, med My endless love.
Vi går igenom rum för rum, fascinerade av slottet. Helt plötsligt hör jag en melodi, en melodi som är så känd i mitt hjärta, en melodi som känns mer rätt än någonsin. Efter 7 år mimade mina läppar efter låten, som att hjärtat mitt sparat det endast för att minnas det vid rätt tillfälle. Jag håller min Armin i handen, går rätt in i enormt tomt rum, ett piano och en tjej som sjunger " You'r every step I make, my endless love"

Vi satt där ett tag. Armin tyckte låten var fin. Hela min kropp log. Inte visste han vad som hände i mitt huvud just då, inte förstod han hur rätt den här låten är. Han kramade mig, och jag viskade " Jag kan den här låten utantill. Jag har sjungt den tusen gånger om". Det jag inte visste var att den skulle vara menad endast för dig.

Inte ska den bli vår låt. Det har den alltid varit.





( inte originallåten)