För någon dag sen åkte jag iväg till stan för att köpa med mig lite böcker inför nästa kurs.

Det var sådär mysigt och mörkt ute. Jag minns inte exakta författaren eller titeln på boken, men för ett tag sen läste jag om hur vi människor fungerar offentligt. Vi mäter människor redan vid 10 meters avstånd, uppifrån och ner, nerifrån och upp för att skanna in ifall att denna person framför oss antingen är ett hot eller eventuellt någon intresseväckande. Vi människor fungerar lite som djur, men trots detta så älskar jag djur mer efter varje gång som man blir sviken av en människa. Anyway, där gick jag helt ensam i vår vackra huvudstad. Köpte mina böcker och höll dom hårt mot mig för att inte känna kylan. De fina julpyntet som pryder gatorna brukade vara så vackert att man kände sig bubblig och glad varje gång man lyfte huvudet och såg det lysa upp hela drottninggatan. Nu påminner det bara om något dåligt. Som ett slag i magen. De där ljusen är inte fina och mysiga längre. Inte för mig.

Hela j*vla staden har blivit ful och jag kan inte med ord förklara hur mycket förakt jag känner för centralstationen.