aldrig
Man kan inte leva på gamla minnen för evigt. Man kan inte vara lycklig på något som varit. Och inte heller önska och be att saker ska bli som förut, eller som det någonstans i ens egna tankar skulle kunna bli. Men när man inte har något annat att skratta och le för så är det allt man kan, och allt man vill. Återigen sitter jag här. Jag läser allt som varit. Jag tittar på bilder, granskar varenda en, jag torkar tårarna med din tröja, jag läser varenda smsa. om och om igen. Varje mail. Allt som någonsin påmint om dig, om oss. Jag vet inte hur många gånger jag greppat ett hårt tag om knäna och suttit i fosterställning, som om man vore ett offer för något. Ett offer för kärlek. Jag har hållt för mitt huvud och bett till Gud tusen gånger för att förstå. Inget annat. Inget happy ending, ingen jävla frälsning, ingen saga. Jag behöver ingenting, absolut ingenting förutom förståelse i mitt egna huvud. Jag behöver svar som ingen kan svara på och jag behöver dig, jag behövde dig. Jag kommer aldrig någonsin förlåta dig eller mig för allt som jag utsätts för. För allt som jag måste klara utan dig. Aldrig.