Jag vill så gärna skriva. Skriva så mycket som finns i mitt huvud tills mina fingrar inte orkar mer.
Allt är så bra under dagarna när jag håller mig sysselsatt, och jag kan inte förklara hur rädd jag är för att bli kvar ensam. Som nu. Jag har ingen som förstår mig, ingen som kan hjälpa mig. Den som var min bästa vän, den som tröstade mig och som torkade mina tårar finns inte här längre. Istället känns det som att hjärtat ramlat ner i magen där en stor klump har bildats och som gör så jäkla ont. Hela min värld har skakats om, den har rasat samman och jag vet inte hur jag ska resa mig upp. Hur tar man sig ur det här?