Det är så jobbigt ibland att känna sig helt ihålig. Någon därute kanske förstår vad jag menar. Man känner sig lättsårad och nätt. Allmänt känslig och liten. Det är så jobbigt att den person som förstod är den som orsakat denna känsla. Det är så jobbigt att hamna i en ond cirkel och att känna sig beroende av en person. Känna att man är en del av någon annan, eller att en annan är en del av dig. För vem är man sen när man inte har den ena delen? Ska någon annan fylla denna tomma plats eller går man bara runt så? fortsätter halvtom med livet .. Vad gör man?

Jag har hamnat i en identitetskris och det måste vara det tuffaste jag upplevt i mitt liv. Jag vill bara bli bättre och starkare men hur man än vrider och vänder så står man still. Det är stor skillnad på att vara personlig och att vara privat, och det värsta jag vet är att visa mig svag eller ledsen. Jag är inte van vid att vara privat, speciellt inte om det är något negativt i mitt liv. Men ibland känner man att man spricker om man inte ropar ut.

Jag är så nere att jag kan börja gråta på bussen, på tåget, på väg till skolan, när jag tittar på tv, när jag duschar. Överallt. Jag har ingen kontroll över mina tårar eller känslor längre. Jag har ingen kontroll över mig själv. Den kontrollen har någon annan tagit helt enkelt. Hur tar man tillbaka den? Jag som alltid håller god min och är stark känner mig som ett litet barn i sandlådan. Jag skäms för mig själv. Ingen annan.

En ursäkt betyder inte alltid att du har fel och den andra personen rätt,
det betyder bara att du värdesätter din relation mer än ditt ego.