Som många vet har jag och min pojkvän haft det lite kämpigt och varit separerade under en viss tid. Under hela den här tiden har jag vetat att jag fortfarande vill vara med honom och att vårt slut inte skulle vara ett riktigt slut för min del. Det gick en lång tid, flera månader utan någon som helst kontakt. Jag gick runt och mådde dåligt och väntade på att något skulle hända. Efter två månader utan några svar på mina frågor bestämde jag mig för att åka till Kalmar. Jag behövde svar på mina frågor och det enda jag kunde göra var att sluta vänta och istället ta tag i allt.

Jag åkte dit utan hans vetskap. På tåget dit skakade jag som ett löv och var skräckslagen för vad som väntade mig.

halvtimman innan jag var framme hos honom grät jag, under några sekunder hatade jag mig själv för vad jag utsatte mig för. Armins mamma hämtade mig på tågstationen, det var morgon och han låg fortfarande och sov.