Where have you been
När saker är som jobbigast i livet finns det inget som hjälpt mig mer än att sätta på musik och skriva av mig. Jag har länge haft en privat blogg som bara jag vetat om där jag skriver precis vad jag känner. Nu har jag tyvärr ingen privat blogg längre så denna får bli mitt offer den här gången. Jag tänkte för första gången faktiskt skriva vad som gör mig ledsen istället för att skriva i kodord. Någonstans i mitt bakhuvud vet jag att ingen annan förrutom mig själv bör veta om mina nedgångar, men nu får det bli så.
Att ha haft ett distansförhållande i snart fyra år är allt förrutom lätt, man känner personen så bra som man möjligen kan göra, men man känner inte varandra så bra som man hade gjort om man sågs varje dag i fyra år. Och att inte heller vara i den situationen i sitt liv att man varken kan ta ett steg fram eller bak gör det ännu svårare. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra av andra att ett distansförhållande är omöjligt, jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska visa dem annat. Ändå står jag här idag, jag har lagt ner hela min själ i en människa och i ett förhållande och ändå är jag inte lycklig. Jag vill inget hellre än att kunnat höra hans röst i verklighet varje minut av en dag, att kunna kramas och hålla handen när jag känner för, att bara kunna snudda vid hans arm hade varit tillräckligt.
Ändå plågas jag av tankar och känslor dag in och dag ut. Att veta att man älskar någon som är långt bort är inte tillräckligt helt enkelt, att höras över telefon är helt enkelt inte det och att smsa var kanske tillräckligt förrut men nu mera är det mer irriterande att vara beroende av en dum telefon. Det är helt enkelt inte det längre. Någon gång måste man acceptera att man älskar en person men att man i slutändan älskar sig själv mer, och mår man inte bra utav det så är det helt enkelt inte värt plågan så länge. Eller är det? Jag har miljoner frågor i huvudet, frågor som ingen kan svara på förrutom framtiden. Men att ständigt vara i konflikt med sig själv är så utmattande att det är obeskrivligt. Hjärtat säger ett och hjärnan något annat. Jag antar att det är dags att växa upp och sluta tro på dessa sagor.
Att ha haft ett distansförhållande i snart fyra år är allt förrutom lätt, man känner personen så bra som man möjligen kan göra, men man känner inte varandra så bra som man hade gjort om man sågs varje dag i fyra år. Och att inte heller vara i den situationen i sitt liv att man varken kan ta ett steg fram eller bak gör det ännu svårare. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra av andra att ett distansförhållande är omöjligt, jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska visa dem annat. Ändå står jag här idag, jag har lagt ner hela min själ i en människa och i ett förhållande och ändå är jag inte lycklig. Jag vill inget hellre än att kunnat höra hans röst i verklighet varje minut av en dag, att kunna kramas och hålla handen när jag känner för, att bara kunna snudda vid hans arm hade varit tillräckligt.
Ändå plågas jag av tankar och känslor dag in och dag ut. Att veta att man älskar någon som är långt bort är inte tillräckligt helt enkelt, att höras över telefon är helt enkelt inte det och att smsa var kanske tillräckligt förrut men nu mera är det mer irriterande att vara beroende av en dum telefon. Det är helt enkelt inte det längre. Någon gång måste man acceptera att man älskar en person men att man i slutändan älskar sig själv mer, och mår man inte bra utav det så är det helt enkelt inte värt plågan så länge. Eller är det? Jag har miljoner frågor i huvudet, frågor som ingen kan svara på förrutom framtiden. Men att ständigt vara i konflikt med sig själv är så utmattande att det är obeskrivligt. Hjärtat säger ett och hjärnan något annat. Jag antar att det är dags att växa upp och sluta tro på dessa sagor.